Skrivet av Emma Furu, volontär på barnhemmet
Habari,Mambo, Jambo, Poa, salama, nzuri, muzungo, mundo, pole, shikamo…. Swahillin blir bättre för var dag som går! Tur för mig att alla barnen talar ganska bra engelska nu, förutom Maria, en söt liten prinsessa som anlände till barncentret presis innan nyår, men vi arbetar på att lära henne! Allt som allt finns här 14 barn, 12 går i skolan på hemmet Frida och Faradja som är äldst går i andra skolor. Några utomstående barn kommer hit på dagarna för att gå i skolan hos våra tre lärare: madam Zeinap, madam Joice och Albert.
Mama Godi, en sockersöt dam med ryggproblem som lagar maten och håller ordning på hemmet, talar endast swahilli så jag står dagligen med min ordlista å försöker kommunicera med henne medans hon lär mig hur man tillagar traditionsenlig tanzianiansk mat som Ugali och Pilau(en sorts tjock gröt skulle jag beskriva det som är gjort på majsmjöl och vatten och mörkt ris med kött).
Caroline, grundare till barncentret, är en av de mest fantastiska människor jag fått möjligheten att träffa i mitt liv. På kvällarna när det är tedags ( te, eller Chai som man säger, är en otroligt viktig del av vardagen här. Tre termosar går åt per dag: en till frulle en efter lunch samt en efter middagen) berättar Caroline historier om hur barnen hittade hit, hur hon startade hela projektet och hur det stöd hon får av Econef sverige öppnat möjligheter för barnen att få skolgång, kläder, riktiga sängplatser och rikligt med mat var dag.
Igår var Carolines bror här, vad jag förstod var detta en kille från samma stam och by som hon kommer ifrån alltså ej blodsbror, som är HIV smittad och pratade med mig och två flickor från Australien. Han berättade allt om hur folk reagerade när HIV och AIDS kom till Tanzania -83, hur det känns att ha det, hur samhället behandlar en, hur man skall behandla någon som har det. Detta var för mig väldigt intressant och givande efter som att vi har en flicka på hemmet som har HIV, hon har undersökningar en gång per månad på en HIV/AIDS mottagning här nere i Leganga, hittills har vi varit på en tillsammans och jag blev glatt överraskad av fyra engelsktalande, beresta och trevliga läkare varav en kvinna skall noteras.
I onsdags var vi på den nya tomten och kontrollerade att de som borrar efter vatten verkligen jobbar, borrmaskinen hade tydligen gått sönder sist Caroline var där men den hade varit på reparation och kommit tillbaka dagen innan. Dessvärre hade en extern del till maskinen hoppat ur så maskinen var fortfarande obrukbar. Det är vid sånna här tillfällen svensken inom en skriker ”ta tag i det, skynda er och lös problemet!” men som Caroline och ALLA andra Tanzanier säger ”Pole pole, no hurry in Africa.”
